Livets hårda skola...

Min vän från Indien ringde i går kväll. Han berättade att han var orolig för min frus hälsa och att han och hans familj har bett ofta för henne. Jag berättade lite om hur hon mådde och vad hon går igenom.

Han berättade även om två av hans systrar som även dom har det riktigt jobbigt just nu. Han ställde frågan om varför vi behöver lida så mycket under detta jordelivet. Han förstod inte varför vi har kommit hit till jorden för att lida.

Det är ingen lätt fråga att svara på... men jag gjorde ett försök. För jag tror ganska bestämt, eller snarare vet att vi inte ser hela bilden med våra begränsade ögon och vårt begränsade sinne.

Jag kom och tänka på en klassträff som min fru var på för ett antal år sedan. Under klassträffen så la hon märke till något som hon inte riktigt var beredd på. Väldigt många av de som blev retade, hånade och hade det tufft under skolåren var nu dom som kom med skjorta och slips. De var de som hade ett bra jobb, familj och hade kommit någonstans i livet.

Till skillnad från de som retade, hånade, var med i gängen och hade många vänner under skoltiden... dom var sig lika i många aspekter, precis som dom var för så många år sedan. Dom hade knappt förändrats någonting, iaf inte till det bättre.

Min fru var lite förbryllad över detta och tyckte att det var kul att se att så många av de som hade det tufft under skolåren lyckades sträcka på sig och göra något av sig själva. (Självklart finns det undantag åt båda hållen.)

På samma sätt, fast i en enormt mycket större skala tror jag att det är med våra liv. Vår himmelske Fader vill att vi ska växa, lära oss att skilja mellan gott och ont, han vill att vi ska få erfarenheter så att vi kan hjälpa andra. Han vet att vi växer i motgångar. Han vet att vi behöver anstränga oss för att komma ur en jobbig situation. Vi blir ödmjukare.

Med ett evigt perspektiv på livet och med insikten om att detta livet inte är allt, att allt inte tar slut vid döden så börjar man inse att vi faktiskt kommer vara tacksamma för alla de saker vi lärt oss under vår jordevandring. Precis som min vän Pedro skrev i kommentaren till förra inlägget så kommer allt samverka till vårt bästa, förutsatt att vi väljer den väg som vår himmelske Fader vill att vi vandrar.

Gud känner oss bättre än vi känner oss själva, han känner våra hjärtans önskningar.

Det finns två sätt att hantera prövningar, antingen vänder vi oss till Gud och på så sätt kommer vi närmre Honom. Eller så vänder vi oss från Gud och kanske till och med skyller saker som händer i våra liv på Honom. Om vi gör det senare gör vi inget annat än att vi drar fördömmelse över oss själva. Det vanligaste i de rika delarna av värden är det senare alternativet.
Jag har en väldigt stark tro på att Gud aldrig prövar oss mer än han vet att vi klarar av. Men i sin storhet så tror jag även att han vet exakt vart vår bristningsgräns går och ger oss därmed den största möjligheten att nå just VÅR personliga potential. Vårt personliga bästa.

Han visste att om vissa av min frus klasskompisar får en tuff start i livet så kommer dom växa som mest och nå sin största potential. Han visste nog också att de andra som mobbades och retades inte hade klarat av samma saker för att sedan vända det till något positivt och sedan växa, och deras potential kanske inte var lika hög. Hoppas att ni förstår vad jag försöker få sagt...

Livet är en hård skola, men vi har en mästare som finns där för oss om vi vänder oss till Honom! Ibland kan vi känna oss övergivna, men Han finns där. Och om detta är en skola så kommer vi en dag kunna ta examen och bo tillsammans med vår himmelske Fader och Hans Son Jesus Kristus, som på sätt och vis är vår äldre bror eftersom vi alla är söner och döttrar till Gud. Jag tror att Jesus Kristus är den förstfödde i anden och enfödde i köttet.