Att bli mer lik Krisus

Den människa är störst som är mest lik Kristus, och de som verkligen älskar honom kommer vara mest lika Honom.

Vårt mål är att bli så lika Kristus som möjligt.

En liten fråga då...

Genomgick Kristus prövningar?

Genomgick Han lidanden?

Blev han utstött och hånad?

Blev han förrådd av en av sina närmsta?

Blev han frestad av satan?

Blev han oskyldigt dömd?

Svaret vet vi alla.

Jag säger inte att vi borde söka efter prövningar eller lidanden... utan mer att lära oss av det exempel som Han satte i alla de lidanden Han fick genomgå.

Jag har det senaste året kommit närmre Jesus Kristus än vad jag trodde var möjligt. Jag är född in i en Kristen familj som alltid undervisat mig goda saker, både genom de goda exempel som mina föräldrar och syskon är för mig men även i hemmet har jag undervisats om vikten av att Gud sände sin enfödde Son till jorden för att ta på sig våra synder så att vi har möjlighet att få förlåtelse för våra synder.

Men jag har senaste året fått större önskan av att själv lära känna Kristus. Det har inte alltid gått som på räls då det krävs ansträngningar, tålamod och ansträngningar att vi ska kunna närma oss Honom. Jag anser att det är en högst personlig vandring som man bara kan göra själv ofta i sin ensamhet. Men även genom att vi sträcker ut oss till andra som kan behöva vår hjälp.

Men jag vill i denna stund vittna om den frid som jag känner i mitt inre just nu. Och insikten om hur rikt välsignat jag känner mig i mitt liv. Att jag har fått privilegiet att få denna kunskap till mig redan som ung. Med det skär samtidigt i hjärtat när jag tänker på all ondska som blir allt mer påtaglig i världen idag, och det sätt som så många vilseleds. Jag har en önskan att dela med mig av den frid som går att få genom att vara lydig Hans lagar.

Världen erbjuder så påtagliga och snabba sätt att få tillfredsställelse för stunden. I de flesta fall så är den tillfredsställelsen kortvarig, ofta för den även med sig nedbrytande konsekvenser som vi frestas till att ignorera när vi står inför vårt val. Men det är inte den snabba eller kortvariga tillfredsställelsen som vår himmelske Fader erbjuder. Han erbjuder en frid och en lycka som är långvarig och som sträcker sig över detta livets gränser.

Även om jag växt upp och alltid haft en stark tro på att Gud har gett just mig ett sätt att komma tillbaka till honom, genom Hans Son Jesus Kristus, så är det först senaste halvåret eller året som jag har börjat lära känna Kristus personligen. (Märk ordet "börjat")

Jag vill även vittna i denna stund, och inför den Påskhögtid som vi har framför oss att jag tror, av hela min själ att Jesus Kristus uppstod på den tredje dagen. Han uppstod i en förhärligad gestalt. Genom att han gjorde det så gjorde han det även möjligt för oss att uppstå en dag för att få bo med vår Himmelske Fader.

Jag ska göra allt jag kan för att leva på ett sätt som gör att Kristus känner tillräcklig nåd för just mig, en tillräcklig nåd för att ta på sig just mina synder som jag i mina svaghet och under detta jordeliv inte riktigt lyckades övervinna. Kristi nåd är tillräcklig för oss alla, men jag tror också att vi behöver bevisa för honom att vi  är villiga att följa Honom, det är därför vi är här på jorden just nu.

Jag älskar Jesus Kristus.

Livets hårda skola...

Min vän från Indien ringde i går kväll. Han berättade att han var orolig för min frus hälsa och att han och hans familj har bett ofta för henne. Jag berättade lite om hur hon mådde och vad hon går igenom.

Han berättade även om två av hans systrar som även dom har det riktigt jobbigt just nu. Han ställde frågan om varför vi behöver lida så mycket under detta jordelivet. Han förstod inte varför vi har kommit hit till jorden för att lida.

Det är ingen lätt fråga att svara på... men jag gjorde ett försök. För jag tror ganska bestämt, eller snarare vet att vi inte ser hela bilden med våra begränsade ögon och vårt begränsade sinne.

Jag kom och tänka på en klassträff som min fru var på för ett antal år sedan. Under klassträffen så la hon märke till något som hon inte riktigt var beredd på. Väldigt många av de som blev retade, hånade och hade det tufft under skolåren var nu dom som kom med skjorta och slips. De var de som hade ett bra jobb, familj och hade kommit någonstans i livet.

Till skillnad från de som retade, hånade, var med i gängen och hade många vänner under skoltiden... dom var sig lika i många aspekter, precis som dom var för så många år sedan. Dom hade knappt förändrats någonting, iaf inte till det bättre.

Min fru var lite förbryllad över detta och tyckte att det var kul att se att så många av de som hade det tufft under skolåren lyckades sträcka på sig och göra något av sig själva. (Självklart finns det undantag åt båda hållen.)

På samma sätt, fast i en enormt mycket större skala tror jag att det är med våra liv. Vår himmelske Fader vill att vi ska växa, lära oss att skilja mellan gott och ont, han vill att vi ska få erfarenheter så att vi kan hjälpa andra. Han vet att vi växer i motgångar. Han vet att vi behöver anstränga oss för att komma ur en jobbig situation. Vi blir ödmjukare.

Med ett evigt perspektiv på livet och med insikten om att detta livet inte är allt, att allt inte tar slut vid döden så börjar man inse att vi faktiskt kommer vara tacksamma för alla de saker vi lärt oss under vår jordevandring. Precis som min vän Pedro skrev i kommentaren till förra inlägget så kommer allt samverka till vårt bästa, förutsatt att vi väljer den väg som vår himmelske Fader vill att vi vandrar.

Gud känner oss bättre än vi känner oss själva, han känner våra hjärtans önskningar.

Det finns två sätt att hantera prövningar, antingen vänder vi oss till Gud och på så sätt kommer vi närmre Honom. Eller så vänder vi oss från Gud och kanske till och med skyller saker som händer i våra liv på Honom. Om vi gör det senare gör vi inget annat än att vi drar fördömmelse över oss själva. Det vanligaste i de rika delarna av värden är det senare alternativet.
Jag har en väldigt stark tro på att Gud aldrig prövar oss mer än han vet att vi klarar av. Men i sin storhet så tror jag även att han vet exakt vart vår bristningsgräns går och ger oss därmed den största möjligheten att nå just VÅR personliga potential. Vårt personliga bästa.

Han visste att om vissa av min frus klasskompisar får en tuff start i livet så kommer dom växa som mest och nå sin största potential. Han visste nog också att de andra som mobbades och retades inte hade klarat av samma saker för att sedan vända det till något positivt och sedan växa, och deras potential kanske inte var lika hög. Hoppas att ni förstår vad jag försöker få sagt...

Livet är en hård skola, men vi har en mästare som finns där för oss om vi vänder oss till Honom! Ibland kan vi känna oss övergivna, men Han finns där. Och om detta är en skola så kommer vi en dag kunna ta examen och bo tillsammans med vår himmelske Fader och Hans Son Jesus Kristus, som på sätt och vis är vår äldre bror eftersom vi alla är söner och döttrar till Gud. Jag tror att Jesus Kristus är den förstfödde i anden och enfödde i köttet.

Guds änglar på jorden

Det är underbart att veta att det finns så mycket goda människor i ens omgivning. Idag har min frus vän varit här och hjälpt oss att ta hand om barnen. Dessutom klingade det på dörrklockan, och vem står där om inte en annan av våra vänner som hade lagar mat till oss.

I bland när man ber Herren om hjälp så sänder han sina änglar som bönesvar ganska omgående. Denna gången i form av våra vänner som såg vår situation och villigt hjälper.

Jag står återigen i tacksamhet till min himmelske Fader. Jag är också tacksam för de böner som uppsändes för min fru. Jag är tacksam för att ha många goda vänner.

Hon har det riktigt jobbigt just nu (även medans jag skriver) och hon behöver varje bön hon kan få. Tack igen.

Sjukdom i familjen

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag inte skrivit på några dagar. Jag hade inte tänkt att börja denna blogg med att göra ett uppehåll. Men min fru har blivit väldigt sjuk. Hon har haft kroniska smärtor i många år, men senaste två veckorna har hon i princip varit sängliggandes hela tiden.

Detta gör att väldigt mycket av de vardagliga bestyren som vi vanligtvis delar på hamnar på mig. Men det är inte det som är det jobbiga. Det som verkligen tär på mig mest är att se min fru lida så som hon gör. Att höra henne gråta sig igenom natt efter natt. Jag lider så med henne.

Hon har inte sagt det rakt ut men jag märker att hon börjar känna sig uppgiven med alla smärtor hon har. 

I kväll bad vi tillsammans. Jag uttalade bönen och det var en helt otrolig känsla att i en så svår situation få be till min himmelske Fader. Det var en väldigt personlig upplevelse att få be den bönen med min fru och jag begränsar det jag skriver här då det för mig är något heligt. Men det jag kan säga är att den helige Anden besökte oss under vår bön. Inte som en duva, inte som en hörbar röst eller något annat som går att bevisa... Utan Anden bekräftade i mitt och min frus hjärta att Gud hörde vår bön.

Om ni läser detta och har en tro på samma Gud som jag så önskar jag att ni innan ni lägger er att sova ber en liten bön för min fru. Det är få saker som är så starka som att be tillsammans om samma sak, vart vi än må befinna oss. Jag vet att Gud kommer besvara den bönen jag uppsände i kväll tillsammans med min fru. Det jag dock inte vet är när eller hur. Men jag har fullt förtroende till min himmelske Fader att hon kommer bli bättre igen.

Bättre människa idag!

Som jag skriver i min beskrivning:
"Jag är jag, ett barn till min himmelske Fader och jag försöker vara en bättre människa idag än jag var i går."

Ingen förutom Guds son Jesus Kristus, kan under detta jordelivet leva perfekt, dvs att leva helt utan synd. Men, vi kan leva ett bättre liv idag än vad vi gjorde i går. Och tack vare Jesus Kristus så kan vi bli rena från de synder vi gjorde i går. Hur blir man då renad från sina synder?

Jo, jag tror att det är en process som vi ständigt behöver hålla på med under hela vår jordevandring. Det finns ingen skriven allsidig mall för hur man går till väga för varje synd. Men jag tänkte dela med mig av några tankar som jag har angående detta som har fungerat för mig.

1. Inse att det är en synd. Jag tror att varje människa på denna jorden är född med ett inre ljus, Kristi ljus. Många kallar detta inre ljus för samvetet, men att kalla det samvete för tankarna lite ifrån att detta är en gåva från Gud och för över det till att det är människan själv som på något sätt förvärvat detta. Kristi ljus är en gåva från Gud.

Detta inre ljus kan genom eget val släckas genom att vid upprepade tillfällen, gång på gång gå emot vad detta ljus förmedlar.

För att inse att något som vi gör är en synd, behöver vi lyssna på detta inre ljus. Det finns även vissa lagar och bud som Gud satt upp för att skydda människan. Att följa dessa bud ger den varaktiga lyckan som så många saknar i världen idag.

Jag kommer inte nämna några exempel på vad som är synd här, utan jag kommer lämna detta upp till dig att känna efter vad just du kan göra för att bli mer lik Hans son, Jesus Kristus.

2. Känna sorg för synden. Om vi inte känner sorg för en synd vi begått så är det svårt att komma till vår himmelske Fader med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande. Det är utan mening att be om förlåtelse för något vi inte ångrar, eller har för planer att göra igen i morgon. Det gör oss då ingen nytta. Att känna sorg för synd som vi begått gör oss även ödmjuka inför vår himmelske Fader, och det är aldrig fel! :)

3. Be om förlåtelse. "Käre Himmelske Fader (paus, för att tänka på vem jag ber till), idag/igår/förra veckan gjorde jag något som jag ångrar, jag _____________________. Jag har tänkt på detta ofta sedan dess och inser att det jag gjorde var felaktigt och inte behagligt inför Dig. Jag har gjort allt som står i min makt att återställa det jag gjorde fel. Jag har __________ och jag har ___________. Men ________ kan jag inte återställa, så jag har ____________ i ett försök att väga upp för det som inte gick att återställa. Jag hoppas och ber att dessa steg är nog för dig att visa att jag ångrar det jag gjorde. Jag är tacksam för Din son, Jesus Kristus, som villigt kom ner till oss här på jorden, och genomled smärta och lidanden som är större än vad någon människa kan förstå. Och om jag har förstått Ditt ord korrekt så kan Han, genom sitt försoningsoffer ta på sig denna synd som jag begått, så att jag kan renas från detta inför Dig, om jag omvänder mig från den och inte gör det igen. Så, Fader, jag kommer till dig nu för att be om förlåtelse för att jag __________________. Jag lovar, i Jesu Kristi namn, att inte göra det igen. Kan du acceptera min uppriktiga omvändelse?"

Därefter så behöver vi lyssna, med hjärtat. Om vi känner anden kan vi veta att Gud har tagit emot vår uppriktiga omvändelse. Hur känner vi anden? Det är inget som är enkelt att beskriva med ord, men Paulus beskrev andens frukter såhär: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. (Galaterbrevet 5:22-23) Jag personligen känner en blandning av alla dessa samtidig och en varm känsla inom mig. Den frid som Anden ger i vissa stunder är otrolig och något jag önskar att alltid bära med mig.

Gud kommer att acceptera din omvändelse, precis som han har accepterat min omvändelse många gånger! Jag vittnar om att Gud är villig att förlåta oss om vi kommer till Honom uppriktigt. Kanske inte första gången vi kommer till honom i bön, kanske inte andra, men Gud svarar alltid en uppriktig bön i sin egna bestämda tid. Tålamod och tro är en av andens frukter... låt oss ha det.

Detta exempel på bön är absolut ingen förutskriven bön på något sätt och bör inte upprepas ordagrant. Utan en bön om förlåtelse behöver komma från hjärtat. Det är bara ett exempel och ett försök i att plocka med många aspekter på förlåtelse. En bön om förlåtelse bör vara längre än så och bör vara 100% personlig, uppriktig och riktad till vår himmelske Fader, som hör varje bön till Honom.

4. Förlåta sig själv. Det finns ingen mening med att gå och påminna sig själv om något som Gud har förlåtit oss för. När du har fått förlåtelse för något, släpp det. Gå vidare och känn den glädje som det ger att veta att Guds nåd är tillräcklig för var och en av oss.

5. Inte göra om det. Att omvända sig och få förlåtelse för något för att sedan göra om det man fått förlåtelse för är inte bra. Det sårar både dig själv och Gud. Och det blir svårare att få förlåtelse nästa gång man kommer till Honom.

Detta är en process som tar tid. Något vi bör göra om och om igen, varje dag, för varje sak vi känner att vi kan förbättra i våra liv. Om vi lär oss att använda oss av dessa principer så kommer vi att komma närmre vår himmelske Fader. Vi kommer börja känna Hans hand i våra liv. Vår tacksamhet till Jesus Kristus, han som gjort det möjligt för oss att få förlåtelse kommer att öka.

Joh 14:15 Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Jag älskar min himmelske Fader, men jag är långt ifrån perfekt. Därför behöver jag omvändelse. Jag är tacksam för Guds son Jesus Kristus som offrade sig för min skull, villigt tog på sig mina synder och led för dom, för att jag ska kunna slippa att lida för dom själv om jag omvänder mig. Om jag fortsätter att ha tro på Jesus Kristus och gör vad jag kan för att leva bättre idag än vad jag gjorde igår... så tror jag att Herren förbereder en plats åt mig i Hans rike. Jag hoppas att få träffa dig där. :)

Jag vet att Gud lever, för jag har känt Hans hand i mitt liv. Han har vidrört mitt hjärta. Han kan vidröra ditt hjärta också. Kanske känner du något när du läser detta. Isf tror jag att det är den Helige Anden som ger dig de känslor som beskrivs som Andens frukter. Den Helige Anden som vittnar om sanning. Om det är så, prova att följa de steg jag beskrev i detta inlägg. Det kommer föra dig närmre Honom.

Bekvämligheter, en välsignelse?

Jag var i Indien för några veckor sedan. Jag träffade en vän som jag inte träffat på 14 år. Jag fick träffa hans fru och två barn (8 år och 12 år). Dom bodde i ett litet rum och ett litet primitivt kök. Jag träffade väldigt många av deras grannar, vänner och släktingar. Alla levde under ungefär samma omständigheter.

Och jag har tagit med mig så otroligt mycket från den resan så jag hade kunna skriva otaliga blogginlägg bara om den resan. Men det jag vill skriva denna gången är konstigt nog om den glädje människorna utstrålade som bodde där. Alla grannarna hjälpte varandra med deras bestyr. Det var liksom inte "här är mitt hus, här får du inte komma in för ofta!", utan det var en öppenhet och hjälpsamhet som var helt otrolig. Många av de livsöden som beskrevs för mig tyngde mitt hjärta gång på gång. Svåra livsförhållanden! Hård verklighet! Men ändå fanns det något i väldigt många ögon som man har svårt att hitta här i Sverige, trots de svåra livsöden som fanns.

Men en sak jag nu i efterhand har börjat inse är att inte en enda gång under min vecka där hörde jag någon som ifrågasatte Guds existens. Inte någon gång.

I kontrast till det så kan vi se här i Sverige, så har vi det så bra och bekvämt att vi inte längre anser oss behöva Gud! Hur många procent av Sveriges befolkning anser sig tro på Gud? Inte särskilt stor del tror jag. Har vi det för bra för vårt eget bästa?

Vi har ibland hört (den i västvärlden så vanliga) frågan: "Om det nu finns en Gud som är så kärleksfull, hur kan det då finnas så mycket fattigdom och orättvisor?"

Om man ser ur ett evigt perspektiv på livet, vem är det som är välsignad? Den som är så rik så att han inte anser sig behöva be till Gud och därför väljer att kolla på TV eller den person som är ödmjuk och ber till Gud och tackar för att dom lyckats äta mat även idag?

Jag säger inte att fattigdom i sig är bra och positivt. Utan jag bara försöker ställa frågan om alla våra bekvämligheter och all vår lyx för oss närmre eller längre ifrån Gud?

Jag tror att vi alla kommer stå till svars för våra gärningar inför Gud. Och det är vårt ansvar att göra vår del i att vara givmilda till de som har det sämre ställt, att vilja ge från hjärtat. Först då är de materialistiska saker vi välsignats med till vår fördel och välsignelse i Guds ögon.

Idag fick jag ett bönesvar!

Denna gången tänker jag inte skriva några teologiska tankar, utan jag vill bara vittna om att Gud finns.

Idag fick jag ett bönesvar som var ett av de största och finaste bönesvar jag någonsin fått. Det är fortfarande för personligt för mig för att jag ska känna mig bekväm med att skriva om det här. Kanske någon gång i framtiden. Just nu räcker med att skriva såhär:

Miraklens tid är INTE förbi. Gud har INTE övergett människan.

Den person som hävdar motsatsen är den som själv övergett Gud.